Johanna

På måndag försvinner jag. Bort från den här stan och alla i den. Glädjen blandas med ångesten. Man kan ju tycka att efter 18 år i samma stad så kan man och vet det mesta men det är som vi redan konstaterat att staden har massa potential man ännu inte funnit. Det är ju roligt men ett hopp om att något KANSKE fungerar ska inte hålla mig kvar. Men trots det är det just detta hopp som bildar ångest, samtidigt som jag igår insåg att nu blir jag fan själv. Helt själv i en ny stad där ingen vet vem jag är och vice versa. Och efter 18 år i samma stad kan man ju tycka att det är skönt men nu finns det ingen bästa vän jag snabbt kan åka till för att känna mig tygg. Eller ingen mamma som kärleksfullt kan strycka mig på kinden när jag mår dåligt. SÅNT framkallar ångest.

Men, jag kan ju säga så här; Ångesten kommer inte lika ofta eller starkt som glädjen och spänningen jag känner inför att åka iväg. Nu ska jag bo själv, lära känna en massa nya människor, börja en ny skola, lära känna en helt ny stad och alla dess vrår och börja ett helt nytt liv. Och fan, det kanske är på tiden att det nya livet börjar så jag kan få lite bukt med paniken som ständigt kryper på.

Men idag mina vänner, idag är det bara lördag vilket innebär hela två dagar innan avfärd. och ikväll blir det även lagfest. Lär bli en helt grym kväll!